| SEGLARE MINNS 19 mars 1997, nr 3 |
| 2011-04-12 |
|
Sv Seglarförbundets Historiska Utskott
SEGLARE MINNS 19 mars 1997, nr 3 Tema: Starbåt och Neptunkryssare I panelen: Börje Larsson Åhörare: 31 personer Börje inleder: Det är trevligt att hälsa Lasse Löfgren och Nisse Virving välkomna till den här lilla träffen. Det är den tredje i ordningen. Första gången hade vi PG Ekdahl och Pelle Gedda som gäster och vi pratade om gamla tider. Temat var kappsegling under 30- och 40-talen och när jag ringde till PG sa han "kan man inte få snacka om 20-talet" och det fick han naturligtvis. Det är ganska unikt för han hade minnen från olympiaden 1912 och det är ju inte så många som har det och som fortfarande är vitala och kan prata om det. Det var en härlig upplevelse, när Pelle berättade om sina eskapader i Amerika från 20-talet 1927 bl.a. när han seglade Guldpokalen i Long Island. Nästa gång var temat havskappsegling. I grundprogrammet var då idén att vi skulle ha Ola Wettergren och Åke Lundberg, två gamla kämpar, men Åke fick en sån där stroke och Ola skulle ut och resa. I stället fick vi Svenne Hellström och Bengan Jörnstedt. Det var också i den här lokalen och var mycket trevligt. Det är så trevligt att se alla gamla polare, som får träffas och snacka en stund i avspänd miljö. Det känns väldigt trevligt och behagligt att vi kan få till de här träffarna. Nästa gång är temat kanoter och jollar och det är ett outtömligt ämne och jag vet att det är många som har börjat sin bana som kanot- och jolleseglare som sitter här. Jag tänkte berätta om svensk kappsegling och hur det börjare. 1830 startade KSSS sin verksamhet och de startade på en liten ö vid Skeppsholmen och det var sjömilitärer som startade klubben som bestämde sig för att börja segla tillsammans. Det var inte kappsegling i den bemärkelse som vi menar. Man träffades vid Täcka Udden, som ligger på Djurgården och därifrån hade man eskaderseglingar ut i skärgården, där man låg i en gemensam hamn och sen seglade man hem dagen efter i procession och då fick man inte segla om varandra utan det skulle vara i ordning. Det var fyrverkerier, ledare och tjohej när man kom tillbaka till hamnen. Det här skedde en 3-4 gånger per år under en massa år och det var alltid en eskaderledare och det var höjdarna i samhället.1833 var det amiral Claes Cronstedt. Hans sonsonson med samma namn sitter numera i KSSS´ styrelse bl.a. Kronprins Oskar I var också eskaderledare liksom en gubbe som hette von Feilitzen (?) och en von Sydow. Det var många digniteter som skötte det där. Det brukade vara 6-14 båtar vid dessa tillfällen och det blev ursprunget till kappsegling kan man säga. Den första egentliga kappseglingen i landet skedde 1854 och då är det noterat att man tog tid och det finns en prislista från den tiden, och då deltog 14 båtar, men det var ingen respit och sånt utan man bara seglade. Den första seglingen i landet seglades i Bockholmssundet och man gick i mål på Björkfjärden. Det är ganska fantastiskt för temat i dag handlar om Mälarsegling då bägge de här pojkarna har seglat mycket i Mälaren och är uppväxta i området. Landets första segling började vid Riddarholmen, dit man bogserades och kappseglade sedan till Björkfjärden. Det har jag inte vetat förut utan har läst mig till. Det är fantastiskt att KSSS bogserade hela sin eskader till Mälaren och sedan kappseglade till Björkfjärden. Första individuella tidsatta kappseglingen var 1856 och första pokalen som sattes upp i landet var 1857. Första handikappberäknade kappseglingen var 1859. Det har utvecklats succesivt. Men det var bara 8-12 båtar som var med i de här seglingarna. 1866 började man kappsegla ute på Kanholmen. 1894 var första seglingen utomskärs. Det var inte en föraktlig bana som seglades. Man startade i Trälhavet, ut på Kanholmsfjärden, genom Sandhamnshålet till Stålbådan, Almagrundet, Dämban och till Huvudskär och i mål i Saltsjöbaden. Det var en ganska ordentlig kappsegling för att vara 1894 med det båtmaterialet så långt ut till havs. Det där med att havskappsegling skulle vara en ganska ung sport stämmer inte. 1895 var första bankappseglingen utanför Sandhamn och då gick man 19-fotarn (?), Södergrynnan, Almagrundet, Stålbådan och tillbaks till 19-fotarn. 1895 seglade man också till Finland och seglade då om Sinnybrydoff-pokalen (?), som Finska Segelsällskapet hade satt upp för seglingar mellan Finland och Sverige. Den pokalen kom jag själv ihåg. 1896 dök ett känt namn upp John Karlsson med Vikingen, alltså Glaskalle, och han vann ett otal seglingar i sin lilla båt Vikingen, som tyvärr sjönk 1906. Men från 1897 och framåt vann han allt som gick att vinna på kappseglingsbanorna med den här båten. Glaskalle var en sån där gudabenådad seglare som man ser då och då dyka upp. 1896 seglade man ända ner till Öresund och kappseglade mot KDY (Kungl. Dansk Yachtclub) och Malmö SS och gick sen till Göteborg och kappseglade mot GKSS så då hette Göteborgs SS. Det har varit aktiviteter väldigt tidigt i vår kappseglingshistoria. Det är alltså över 100 år sen då ett gäng från Stockholm seglade hela vägen till Göteborg och kappseglade på vägen ner på flera ställen. 23 båtar stack iväg från Stockholm. Det tycker jag faktiskt är imponerande. OK, det var lite grand om bakgrunden till svensk bankappsegling. Nu kommer vi till dagens ämne och jag vill be dig Lasse berätta om ditt liv som kappseglare, hur det började och hur det fortsatte. Lasse: Man sa ju här att alla seglare blir gamla och det vill inte fan bli gammal, utan man vill ju leva tills man är 100 år, men är man född1920 så får man väl räkna med att man är på nedräkningsstadiet, men det ska bli många siffror innan det blir dags för det... Mitt seglarliv började med att min 3 år äldre bror, jag var 10 år då, hemma i mammas och pappas källare, byggde oss varsin båt. Den var 3 m lång och 1 m bred och hade en durkplåt till köl. Vi var ute på Järvafältet och fick tag i hässjastänger, som vi gjorde mast utav 5 m långa var de. Vi var hos Oskarssons lager på Kungsgatan och köpte oblekt domestik, som mor sydde segel av. De här små ekipagen seglade brorsan och jag med ifrån Marabou River (där jag är född). Vi seglade ifrån Sundbyberg och upp till Västerås. Det var ju ett stort äventyr, ungefär som Fritjof Nilssons "Piraten". Jag var kanske 11 år då, för vi hade ju hållt på och byggt ett tag. Jag kommer så väl ihåg, när vi kom ut ur Bockholmssund. Pappa hade skickat med oss en sjökarta. Att det hette sjökort visste vi inte då. Vi såg den långa tarmen som var Bockholmssund, det såg vi, så vi visste var vi var. Sen såg vi Bergholmarna. Vi la kartan på ett sådant sätt att vi kunde sikta detta enorma hav, som Södra Börkfjärden var, för att se hur vi skulle kunna ta oss över och det lyckades vi bra med. Vi kom över till andra sidan Björken och vi kom också till Västerås uthungrade, för käket var totalt slut. Vi hade fått hemifrån av far en stor ansenlig mängd varm korv och den levde vi på hela tiden, men när vi kom fram till Västerås, då var de sista 2 korvarna alldeles gröna. Men vi tvättade av dem i sjön och satte dem på spritköket, käkade dem och vi blev inte sjuka. Börje: Hur lång tid tog det? Lasse: Vi var väl borta lite drygt 12 dagar. Märkligt nog begrep inte mamma och pappa vad de släppte iväg oss på, för då hade vi väl aldrig fått åka iväg. På hemvägen kom vi över Brofjärden på Norra Björken och ner till Görvälns Vattenverk, som då var nybyggt. Där hade vi varit förut en gång så där kände vi oss lite hemma och vi kände maskinist Johansson lite och gick upp till honom och knackade på dörren. Han frågade vad vi var för grabbar och vi svarade att vi hette Löfgren och vi har varit ute och seglat och är på väg hem. "Va" är det Alfreds grabbar" sa han. Jajamen svarade vi. Då tog han telefonen och ringde hem och berättade: "jag har två grabbar här som är dina grabbar". "För fan, håll i dem" sa farsan. "Släpp inte iväg dem". Nästa dag kom mor och far ut förstås med bullar och mat till oss och ville att vi skulle följa med dem hem. "Nej vi ska segla" sa vi och det gjorde vi ända hem till Marabou River. Så började min seglation och det var ett underbart äventyr och nog det starkaste och finaste jag varit med och seglat. Nåja, livet gick vidare och vi hade en väldig aktivitet i Bällstavikens segelsällskap och en juniorsektion med smågrabbar startades. Vi var inte mer än 10-12 år gamla och en av dem var förresten Sune Carlsson om han är bekant här. Vi började bygga en liten modellbåt som hette Spiggen, som Sveriges flotta hade och den byggde vi under vintern ett gäng smågrabbar i 10-årsåldern. På sommaren arrangerade vi riktiga kappseglingar över viken nere vid Maraboufjorden och det var väldigt skojigt för vi hade vandringspriser och fina arrangemang. Det gällde då att styra den här modellbåten från ena stranden över till den andra. Ibland försvann ju båtarna åt andra hållet, men det var en annan sak. Märkligt nog så snodde den här grabben Sune Carlsson vandringspriset, så redan då hade han det här i blodet, som är som ett gift för honom. Grabbarna blev större och vi måste gå vidare för seglingsintresset var väckt. Svenska Seglarförbundet utlyste en konstruktionspristävling om jag minns rätt. Arvid Laurin vann den tävlingen med en båt som hette Experimentbåten. Den var byggd i plywood och var väldigt fin och lätt att bygga. Den nappade vi på. Vi hyste in oss i en källare i Sumpan och byggde där en 7-8 kanske 10 båtar av den här båten Experimentbåten. Grabbarna i 12-13-årsålderen seglade med den och vi gjorde långfärder. Vi seglade till Kungsör och Västerås. Vi seglade på alla kappseglingar som var här i Mälaren. Vi seglade också hos Torgny Öhman i Duvnäsviken. Börje: Var du med och kappseglade själv i den här båten? Lasse: Nej jag var inte med själv. Jag var bossen för gänget. Nisse: När byggdes de här båtarna? Lasse: Det måste ha varit omkring 1943-45 sådär. Vi hade väldigt roligt i alla fall och grabbarna utvecklades väldigt och de flesta blev väldigt duktiga och många av dem seglar än i dag fast i andra båtar förstås. Det var väl epoken med grabbarna i Bällstaviken. En annan segling jag kommer ihåg var den som Stockholms Segelklubb (SSK) arrangerade. Det var en nattlig distanskappsegling.Man startade vid Nockeby bro och seglade uppför Brofjärden och ut på Norra Björken och ner igenom Bogårdsfjärden på Södra Björken och sedan gick man i mål vid SSKs holme Rödskär. Detta gjordes inte på hösten utan på våren i varje fall de jag var med på. Jag minns underbara nattseglingar när solen gick upp över Björken och vi skulle trixa oss igenom Bockholmssund, för då var det inte så mycket vind kvar, men mycket härliga och fina seglingar var det. Distansen var c:a 30 nm. Inte så långa kör som du berättar om, men för oss mälargrodor var det i alla fall väldigt fint. Tiden gick och vi började segla Starbåt. Börje: Men var det inte en tid med M22 också? Lasse: Jodå, den kommer så småningom. Jag hoppar iväg lite först De här seglingarna för oss mälargrodor att dra iväg från Sumpan till Baggen för att segla vår- och höstseglingar (som var obligatoriskt). Då gick det till så att man startade efter jobbet naturligtvis, eftersom man först jobbade hela dagarna, ner till båten och första kvällen tog man sig till Slussen. Man kom inte längre för vinden tog slut. Nästa dag paddlade och rodde man i bästa fall till Duvnäsviken och så fick man ta spårvagnen hem. Kvällen därpå spårvagn ut igen till Duvnäsviken och sen genom Baggensstäket och ut på Baggen, där det i regel stod en liten bris, så man kunde ta sig fram till startplatsen. Detta gjorde vi varje vår och höst i många år. Motorer hade vi inte, det var bara årorna som gällde. Vi brukade var ungefär tre båtar som höll ihop och vi hade naturligtvis väldigt roligt under båra roddturer och även under seglingarna förstås. Om vi går vidare med regattor så kan vi förstås inte förbigå den stora regattan Mälarregattan. KSSS drog upp genom Mälaren, kappseglade förstås till Södra Björken och sedan gick seglingarna vidare upp till Västerås. Det var imponerande att se Sven Salens "Havsörnen", som var med på seglingen och fungerade som eskaderfartyg. Jag glömmer aldrig den synen i Västerås när alla dessa båtar med Havsörnen låg där med flaggspel. Alla hade flaggspel uppe. Detta var 1940. Börje: Havsörnen var ingen liten båt. Det var en 60-fotare. Den vann första Gotland Runt Havsörnen I och Havsörnen II vann 1939. Det är alltså den nya Havsörnen det här. Lasse: Sen gick kappseglingarna i Västerås. Bra vind och väldigt roligt. Sen gick seglingen vidare till Strängnäs och det var mycket hårt friskt väder med mycket manfall, en del master gick av. Önskeväder var det förstås för Skärgårds 30:orna. De gick som spjut. Nu kommer jag in på Kryssarpokalen. Från Skärgårdskryssarklubben har jag fått denna ständigt fina redogörelse. Där misskötte sig, kan man väl säga, Bällstavikens SS, som stod som arrangör för seglingen. Dels hade vi ingen klubbtidning och därför blev resultaten inte utspridda. Men SKSF har plockat ut detaljer ur seglingarna och det är ju kul att höra hur det började. Ute på Kanholmen i KSSSs regi seglade man om skärgårdskryssarpokalen. SSK hade en deltagare "Ingel" Gösta Ingelsson Han lever fortfarande i god form. Lasse Thörn var ju van att ligga först så även nu. På Ingel var Jejje Öqvist taktiker. Gösta hade svårt att se men hade fin känsla i handen. Jejje sa när de var på väg ner mot målet "vi går innanför de där kobbarna och genskjuter Lasse Thörn". Det gjorde de också. De skickade fram en kille som kallades för Göken. Han hette Gösta Dafgård. "Titta i sjön Göken, om du ser några knot och skrik då". Det gjorde han och det gick så bra att de kunde genskjuta Lasse Thörn och på det viset vann de Kryssarpokalen 1944. Lasse var ju en gentleman. Jag har träffat honom många gånger. Han var lite förb... och undrade om det var helt riktigt, men det var korrekt, det fanns inget i bestämmelserna om på vilken sidan man skulle gå. Banan gick på Kanholmen upp mot Möja och så rundade man några fasta märken. Så gick det till när Ingel vann Kryssarpokalen. Sen skulle SSK arrangera Kryssarpokalen, men de kände sig inte mogna att göra det. Jejje Öqvist var medlem i Bällstavikens SS och frågade om inte Bällsta kunde arrangera tävlingen. Unga och tokiga som vi var då, jag var 25 år då, så tog vi på oss arrangörsskapet av Kryssarpokalen 1945. Vi fick välvilligt låna allt material av Stockholms Segelsällskap SSS. Mycket generöst och positivt. Det var mycket härligt. 11 båtar var med från Torshälla, Vikingarna, Göta SS, Gäddviken, SSS, SSK, Motala, Aros, Bällsta, Stockholms YC och Nyköpings SS. Killen från Nyköping hade en väldigt skön båt "Lillstina", markant mycket mindre och smäckrare än de andra båtarna. "Solong" hette Sven Salens båt, som också var med. Striden stod väldigt hård mellan Lasse Törn och Solong, men Solong kryssade bättre än Lasses "Rush", men på undanvinden kom Lasse ifatt. Jag kan tänka mig att det berodde på att han hade två killar med sig Hjalle Karlsson och sonen tror jag, som var väldigt kunniga på spinnaker. Runemo: Vi har sett en film från Schelins båtbyggeri, där de byggde Rush. Börje: Var det Sture Stork som var med? Lasse: Nej Sture kom senare. Men förresten, det kan jag ju se här. Knutte Lundin, Hjalle Karlsson och Lasse Thörn var det. Hjalle som gastade åt Thörn nästan hela sitt liv var ju med på OS och i många andra sammanhang. Knutte fick tyvärr inte leva så länge. Classe Gustafsson (Göta): Men Hjalle hade ju en riktig båt också. Börje: M30 S 58 Jolly, som ni kanske känner till . Classe: Solong som ni talar om var den byggd i oregon pine? Lasse: Det var en ståtlig syn för oss i lilla Bällstaviken att se alla dessa 11 båtar. Vi skickade iväg dem från starten vid Bergholmarna ut på Björken och tog sedan hand om dem när de kom i mål. Seglingarna präglades av väldigt fina förhållanden. Vi hade nog 5-6-7 meter hela tiden så det blev fina seglingar. Synonymt för mälarseglingarna är att de alltid avslutats med en hejdundrande god kamratfest. Vid Kryssarpokalens avslutningsfest deltog sådana herrar som Salen, amiralen Lybeck, Birger Gustafsson, Axel Rumpff och sådana killar och jag undrar än i dag hur man på den tiden vågade ge sig på det arrangemanget, men det gick BRA för oss alltså. Min pappa var som klippt och skuren att vara klubbmästare så jag engagerade honom. "Pappa du kan väl vara klubb-mästare" sa jag, "Ja för fan" sa han. Det var svårt att få tag i punsch då, men pappa fixade det på nåt sätt. När kaffet serverades vid regattamiddagen och punschen kom fram, kunde man höra hur gubbarna viskade "va fan, finns det punsch" och man skålade högtidligt och lyfte glasen så här och smuttade på sin punsch och smuttade en gång till. Pappa såg detta och förstod vad som hänt. Han hade gjort punschen själv och tappat upp den på flaskor och förmodligen hade det varit fotogen i en av dem tidigare. Jag glömmer aldrig den synen när Sven Salen lyfte glaset och kände lukten, men snabbt kom nya glas och flaskor in och det blev bara roligt av det hela. Så avslutades Kryssarpokalen 1945 och det har väldigt fint beskrivits i Skärgårdskryssarboken och jag är väldigt glad att jag fick den av Per (Thelander). Börje: Lasse jag vet att du har mycket mer att berätta, men du får komma igen om en stund så får Nisse lösa av dig nu, så du hinner dricka lite kaffe. Lasse har en härlig historia om när han seglade Stare i Västerås, som jag hoppas han berättar om senare eller när de åkte till Kiel första gången. Nisse känner flera av er. Han har ett förflutet inom Neptunkryssarklassen och du kan väl berätta lite om hur du började Nisse: Det ska jag göra. Jag började på ett lantställe liksom många av oss, i en liten roddbåt när jar var 6-7 år, letade reda på en stör, satte en spik på akterspegeln, satte en av årorna där och sen gled man iväg med undanvind eller slör. Kryss gick ju inte. När jag var 10-11 år och hade lyckats komma in i realskolan, tyckte pappa att vi skulle nog försöka tjacka en riktig båt. Vi passerade en gång Norr Mälarstrand och där fanns en liten plywoodbåt till salu för 450 kronor. Den hette Myggan och byggdes i c:a 200 ex efter kriget. Det fanns inga segel till den, men mamma sydde två kvadratmeter sprisegel till den och med den seglade jag två-tre år uppe vid Öregrund-Östhammar. Det fanns alltså inga Optimister eller andra småbåtar på den tiden. När jag var 14 år bodde jag i Traneberg och min pappa var kanotseglare, men min mamma ogillade det här med segling så pappa hade ingen båt, men nu såg han sin chans. Han köpte en E-låda till mig och baktanken var naturligtvis att han kunde hänga med mig någon vecka varje sommar. Vi hittade en E-låda hos MKS borta i Mälarhöjden. Det var E 48 "Rafs" och den var konstruerad av Richard Sarby. Jag skulle vilja säga att om man kapade av E-lådan en meter i aktern, så blev det en finnjolle. Det var en av de första E-lådorna som kunde plana. Den såg ut som en finnjolle i fören och gick ut ganska mycket i aktern och slutade med akterspegeln. Det sägs att det var Richard Sarby själv som byggt den och den var ganska dåligt byggd. En del beslag såg ut att ha kommit från hans leksaksaffär, som han tydligen hade i Uppsala. Den där åkte farsan och jag med i två somrar. Jag hade köpt E-lådan i MKS på våren och jag seglade ner i Ulvsundaviken och det var några killar i SSK kanske Katten var med och Neveling och det gänget som sa. "Du ska inte ha båten på landet, kom till oss i SSK". Man skulle då ansöka om att gå med i klubben, tala om att man gick i skola, vilken inkomst man hade, men det hade man ju inte, båten skulle besiktigas och sen blev man medlem i SSK. Grabbarna som seglade kanot och finnjolle var ungefär 10 år äldre än jag, så jag var ju lillgrabben och vägde 57 kg. Så fort det blåste över 4 meter så höll man ju på att tippa, så man flaxade omkring här nere på Vademecumhavet, som vi kallade det, för Vademecum låg här nere till höger. De här lite äldre killarna hade ju djävligt roligt, de hade bil med släpvagn. Bosse Ehrenblad hade Porsche kommer jag ihåg och en annan stod med en gammal kanot med bomullssegel. Jag kommer ihåg våren 1958 när isen gick. Vi sjösatte tidigt och skulle segla ut. Det blåste ganska hård sydlig vind, så några välte här vid Bergvik utanför SSS och jag välte utanför MKS och gled ner mot Ålsten. Ingelsens son var med kommer jag ihåg. Edgar. Då låg båtarna vid stranden. Rydholm var med i vår klubb och han hade en stor amerikanare med släpvagn till sin finnjolle. "Jag ska hämta båtarna" sa han och vi var ju tacksamma för det. Först hämtades min båt och sen min polares, som var Lasse Eriksson, han hade en C-låda Celita. Så kom vi då till SSS och skulle dra upp båten på trailern, så säjer gubbarna: "Vi ska ha bärgarlön" sa de till stackars Lasse Eriksson, som bara var 14 år. Då sa Rydholm: "hör ni grabbar, ni får skriva en räkning och sen skicka den till Rydholms Herrekipering". "Mummel-mummel" från grabbarna och så åkte vi iväg. Man började inse att den där gamla Rafsen var ingenting. Börje: Men planade den verkligen? Nisse: Ja, när det blåste 7-8 meter på slör. Det var en härlig känsla när man första gången kom upp i planing. Det var jag och en kille som hette Åke Landberg, som var ute här vid Ålsten en höst. Det var sån djävla känsla att gå från 4-5 knop upp till 7-8, vilket var ungefär vad man kom upp till. Vi kunde ju inte riktigt segla heller och bommen var inte straffad heller utan allting lyfte, men nog planade de alltså, det gjorde de. Sen köpte jag en plywood E-låda, som hette "plana" Plywood Ana. Det fanns en konstruktion som hette Ana, som låg i Örebro och den hade man försökt efterlikna fast i plywood. Den flaxade man omkring i. Jag var fortfarande för lätt. Den var kattriggad. Jag var med på SM i Rasta 1963. Jag tror vi var 20-25 E-lådor och 50-60 C-lådor. Det var helt otroligt med kanoter på den tiden. Börje Säll hade byggt en ny kanot. Hette den inte "Fasa"? Börje Säll: Det var tidigare Börje L-son: Vilken båt var det då? Börje Säll: Jag kommer inte ihåg Nisse: Var det 1959 då? Jag kanske blandar ihop lite. Börje L-son: Hade du inte den där röda 182? Börje Säll: Jag har haft många både röda och blåa båtar. Nisse: Det var ett stort gäng och jag kommer ihåg att det även var tyskar med och seglade. Min mormor var från Gävle och hade Gävle Dagblad. I mitten av 60-talet läste jag den här tidningen och på framsidan var den en bild av en Neppare. SM gick i Gävle. Jag fick en sån djävla härlig känsla av linjerna på den här båten. Den var tagen med en kamera på långt håll. "När jag en gång får pengar ska jag köpe en sån här" tänkte jag. 1967 började jag arbeta. Jag hade tagit examen här på Thorildsplans Gymnasium och erhöll en lön på 2.100 kronor. Det var ganska mycket, för mina betyg av inte så bra. När skatten var dragen hade man 1.500 kronor kvar att leva på. Så lyckades jag få tag i en rivningslägenhet, som jag pröjsade 67 kronor i månaden för. Det var i hörnet S:t Eriksgatan/Fleminggatan. Jag levde på 500 spänn och kunde spara 1.000 i månaden och hade på ett år 12.000 och då köpte jag min första Neppare med nr S 140. Varför köpte jag just den. Jo det var den finaste jag kunde hitta. Den köptes på ett varv i Gävle. Nepparen var ungefär som en stor kanot att segla. Det var en känsla på kryssen att ligga precis i vindögat ungefär som när man seglar en Stare, att leta sig fram. I och med att jag började segla Neppare var det en del andra kanotseglare som gick över och framförallt en del killar i Årstaviken som började segla Neptunkryssare. Det första stora SM:et jag var med på var i Nynäshamn. Vi var väl c:a 30 st, men några år senare var vi så många som 50 st på Rasta 1969. Ett stort gäng Uppsala-seglare var också med och jag lärde känna en del gamla potentater från den tiden från Uppsala - Knutte Freding, Harry Bertze och de andra Bertzarna. Harry och jag blev goda kompisar. Jag vet inte varför men vi fann varann på nåpot sätt. Harry ringde mig varje julafton ända tills han dog för c:a 10 år sedan. Han var en konstnär på alla sätt och vis. Jag lyckades vinna några SM och ett som jag speciellt kommer ihåg det var i Gävle. Om vi vann en av de sista seglingarna, så skulle vi vinna hela SM. Det var en lugn dag utanför Skutskär och frågan var om man skulle slå ut mot havet eller in mot land. Eftersom jag har en stor och god näsa, kände jag att det började lukta Skutskär. Då skulle man kunna tro att vinden kom från land, men jag tänkte att nu börjar det komma frånlandsvind, men den här lukten har varit uppe 1000 meter och är nu på väg ner, så nu kommer nog vinden från havet, varpå vi slog ut mot havet och alla andra båtar gick in mot land. Gasten sa: "va fan Nisse, det blåser ju så lite här" (Ny bandsida) Vi lyckades vinna detta SM och vintern efteråt fick han (Greven) sy 60 segel och det var så han startade sitt segelmakeri i alla fall för kölbåtar och han har kvar sitt segelmakeri än i dag. Börje: Kan du berätta när du fick ett återfall i Nepparklassen. Nisse: Jag har faktiiskt skrivit ner det till en klubbtidning och skulle kunna läsa det. Jag har döpt den här lilla berättelsen till "Återseendet" och den är skriven 1995. - "Sanningen är jag i mitten av januari 1994 var på Riksmuseet med min hustru Lena. Vi såg vår tids historia från Gustav Vasa till våra dagar. Det var den första riktigt kalla helgen i Stockholm med minus 10 grader på nätterna och centimetertjockt snötäcke. Efter besöket beslöt vi ta en kort promenad på Norrra Djurgården där vi av en händelse passerade Vikingarnas SS på Hundudden. Då jag visste att min gamla Neppare hade legat där, som jag hade sålt för ett 20-tal år sedan, så höll jag ögonen öppna. Längst ut vid stängslet låg en otäckt övergiven Neppare och jag sprang fram och det var ju min gamla fina båt som var helt förstörd. Det var min gamla skönhet från flydda dagar. Ett snabbt upp i sittbrunn och mina misstankar besannades. Durkar, tofter och ruffsidor saknade fernissa, den röda mahognyn hade bleknat och lyste nu som teak. Visst var det min gamla Neppare. Durkarna flöt i issörjan med stockankaret i kölsvinet och hon skulle med stor sannolikhet frysa sönder under natten, då kvicksilvret var på väg ner. Vi lämnade varvet med tunga hjärtan, tog bilen och körde hem. Jag satte min i finsoffan och slöt ögonen. Mina tankar gick tillbaka 27 år i tiden. Jag hade under våren 67 varit på jakt efter en Neppare men ingen av båtarna som var till salu föll mig i smaken. På omvägar hade jag hört att Neppare 140 var till salu i Gävle. Jag tog tåget till min mormors gamla hemstad en dag i början av juni och småsprang ut till SK Surfings varv. När jag andfådd svängde in genom grinden mötte mig en syn som för all framtid kommer att finnas någonstans i mitt bakhuvud. Längst bort på slipen uppdragen vid vattenbrynet låg hon, vit i skrovet med en snobblinje i rött och den klassiska bottenfärgen i brons, masten pekande mot skyn med klubbflaggan smattrande i försommarvinden. Undervattenskroppen och friborden var jämna och fria från sprickor, hon hade dessutom ett nylagt däck med ny akterspegel. Hon var en skönhet. De svepande linjerna kunde mäta sig med de klassiska och mest linjesköna skärgårdskryssarna Efter en kvarts diskussion med säljaren fick jag henne för 12.000 kronor efter att ha prutat en tusenlapp. Veckan därefter lämnade pappa och jag Gävle och avgick på egen köl mot Stockholm och SSK. Båten döptes i bleke på Gävlebukten till "Borta med vinden II". Ettan kom från min andra E-kanot. Några dagar senare gled jag in på Vademecumhavet mellan Traneberg och Essingeöarna och lade till vid SSKs kanotbrygga. Några minuter senare hade Neppar-Fredrik hoppat ombord och efter en snabb besiktning konstaterat att jag gjort en bra båtaffär. Lennart Bölja, kappseglingsentusiasten kom någon timme senare för att instruera mig hur en Neppare skulle seglas. Under de kommande sju säsongerna seglades hon kors och tvärs utefter våra kuster.Vår första kappsegling var 1967 på Barösundsregattan. Min gamla skolkamrat och guldgast Kajan blev en trogen besättningsman och följeslagare. Åtskilliga dråpliga händelser inträffade på såväl kappseglingar, i hamnar som på dansbanor. Vi ställde upp på mängder av lokala seglingar samt sommarens höjdpunkt Neppar SM. Många fina seglarkontakter skapades och äldre gentlemän inom sporten gav både råd och dåd till oss unga nybörjare inom den ädla segelsporten. Bryggan mellan olika seglargenerationer utjämnades och de mest fängslande seglarberättelser från flydda dagar hördes ofta långt in på nätterna i sittbrunnar och klubbstugor. Du förstår det var på den tiden då man hade sex dagars semester, körde med bomullssegel och man hade inte heller någon hjälpmotor. Ungarna fick ligga i skjutlådan. Det var tider det. Mina tankar skingrades - tillbaka till verkligheten. Min gamla båt skulle i natt med stor sannolikhet gå sönder och förvandlas till vrak om inte något gjordes åt situationen. Hon förtjänade ett bättre öde. Efter några timmars efterforskning lyckades jag spåra ägaren per telefon. Han var inte medveten om 140s tillstånd. Jag erbjöd honom min hjälp. Vi kom överens om att träffas samma kväll på Vikingarna vid 7-snåret. Tillsammans i månskenet i den bitande kylan med gamla seglarpolaren Peter en gång ägare till Neppare nr 67 ställde upp med några pressar från vår gamla X99. Vi hade på den tiden också en X99 jag och några stycken. Efter några timmars jobb i vintermörkret var värmare och pressar på plats och utsikterna att kunna rädda henne var betydligt bättre. Isproppen i dyvikan smälte och vattnet gick. Luckor, durkar och annan utrustning kom fram allteftersom vattnet dränerades. Då jobbet var klart och vi stod där andfådda, frågade ägaren om jag inte ville köpa båten. Jag förklarade på det bestämdaste att jag hade redan fullt upp med de båtar jag redan ägde och följaktligen ej hade några planer på att köpa henne. "Men du får henne billigt" bönade han. Min spontana läggning spelade mig förstås ett spratt som så många gånger tidigare. "Vad vill du ha?" frågade jag. Pengarna betalades ut med en check, som skrevs ut i månskenet. Summan var blygsam. Nästa morgon åkte jag ner till varvet och konstaterade vad jag egentligen hade köpt. En sak är säker; båtaffärer ska ske i dagsljus." Vad som inte står här var när jag skulle komma hem och berätta för min fru Lena. Hon hade sytt madrasserna till den här båten och då gjorde jag så att jag först bar in en madrass. "Titta" sa jag "jag har köpt tillbaka vår madrass, som du har sytt." "Oh, va gulligt" sa hon och kände på den. "Och så köpte jag hela båten" sa jag "Va kul" sa hon, och så gick det i hamn. "Återupprustningen påbörjades omedelbart. Nytt rufftak lades med hjälp av en professionell båtbyggare (det var förresten en av de killar som hjälpte till att renovera Beatrice Aurore), nya luckor, renskrapning av kölsvin och botten. all inredning demonterades och togs hem för skrapning och lackning. På vårkanten åkte jag till Greven för att kolla seglen, som ingick i köpet. Några av dem var från 63. Vi pratade om gamla tider och Greven påminde om att jag var den första som beställde kölbåtssegel av honom, det var 67. Mats snackade om nya designen som utvecklats under de senaste åren. "Du ställer väl upp på SM" garvade Mats. "Självklart" svarade jag med ett leenade. Pojkarna fick sin beställning. Det blev en kamp med tiden för att hålla sjösättningsdatumet i slutet av april. Det missades med en vecka p.g.a. dåligt vårväder. Min hustru såg mig inte mycket under helgerna denna vår. Idogt klättrande upp- och nerför stegen samt bortrationaliserade luncher gjorde att jag gick ner fem kg, vilket min hustru av någon anledning såg som mycket positivt. Det var en underbar känsla att åter få vara med om sjösättningen. Det var en strålande majdag. Då jag klev ombord tänkte jag på nepparoraklet Harry från Uppsala, som en gång sa "du förstår Nisse, att S 140 är ett sommarbygge. Du känner det på gunget. När du hoppar ombord på stäven, ska den röra sig på det rätta sättet". Att reparera en gammal träbåt tar tre gånger så lång tid som planerat, men känslomässig är det naturligtvis värt det. Det sägs att livet egentligen består av en massa upplevelser. För en del kanske det inte blir så många, men i mitt fall blev i alla fall den här båten en stor del av mitt liv. En gammal träbåt beställd av Plåtis Johansson från Uppsala på Johanssons i Norrtälje 1949 är åter i min ägo. Jag ser fram emot den dag då min hand griper rorkulten, vinden leker i min kalufs, solen bränner min nästipp och skrovet skjuter fart i dikt bidevind på jakt efter ett okänt mål någonstans i vår avlånga skärgård". Börje: Hur gick det sen, var du med på SM? Nisse: Ja vi lyckades ta det också. Börje: Ni vann det alltså Nisse: Ja med alla gamla beslag men det var nya segel, och så var det lättvind och så var det på Rasta så vi hade stor fördel av det. Börje: Det tycker jag var fantastiskt, en riktig solskenshistoria. Lasse kan inte du fortsätta och berätta lite historier. Lasse: Jag måste komma tillbaka till skärgårdskryssarna. I Uppsala fanns ett gäng som var skärgårdskryssarfrälsta till max. Jag tänker på såna killar som Knutte Fredling, Rune och Malte Svenbäck, Sven "Sleven" Sevenberg, den legendariske bandymålvakten. De kom varje år ner till Rasta. De hade en båt som de kallade för "Sucken" till bogsering. Den kunde i bästa fall göra fem knop om motorn var i gott skick. Varje gång var det stor uppståndelse på Rastaborg när vi väntade på Uppsalagrabbarna. Då var kanonen laddad på ankarudden. Lång upp i Hovgårdsfjärden kunde man skönja Sucken. Man såg inte att hon rörde sig. Hon verkade stå alldeles stilla och tiden gick och vi satt på ankarudden. När hon äntligen var framme brassade vi salut och det blev en fest utan like, när killarna kom. Lasse Thörn var inte den som höll igen på något vis, så det var väldigt roligt. Själv var man ju en liten grabb och såg upp till de stora killarna och deras båtar, som var som möbler och att killarna hade så kul och kunde segla så bra. Första gången jag kom till Sandhamn (jag seglade M22 då), kom det in 3-4 starbåtar. Då sa man: "Vilka fula djävla båtar, de är ju fyrkantiga, får de se ut så där". Men de var snygga under segel och de kom ifatt oss och det klapprade skönt om dem, de rann förbi oss och sen vidare. Det tände mig på stare liksom Nisse blev tänd på Nepparen, när han såg hennes linjer. Sen släppte jag M22:an och gick över till starbåten. Vi skulle också bogseras av en båt för att hålla på och paddla ut till Baggen det var för mycket. Vi köpte en gammal båt, som gått som färja uppe vid Blidö, en båt som var c:a 12 x 4 m. Den kallade vi för Laban. Hon hade en tvåcylindrig tändkulemotor och ett svänghjul i den här dimensionen. Den där köpte Mälarbengt Bengt Melin och jag för den ville vi ha i Rasta Starbåtsflottilj som bogserbåt. När det inte var sotigt i topparna gick hon ungefär 7 knop, men så fort det blev lite sot på topparna, då sjönk farten ner till 3 knop. Vi seglade ett SM i Västerås och på hemvägen krokade vi på en 8-10 båtar efter Laban för topparna var nysotade och så drog vi iväg. Grabbarna gick och knoppade i båtarna under kapellen och tittade upp efter en tid. "Fan man ser ju fortfarande Västerås, har vi inte kommit längre." Jag kommer ihåg när vi kom till Stallarholmsbron, vi tutade och bron gick upp och mitt i brohålet la Laban av med ett 10-tal båtar efter sig. Det var bara att sladda bakåt igen, av med de stora topparna på cylindrarna, hett som ett fult ord var det, sen skrapa sot och rensa spridare och sen på med blåslampan igen och snurra igång. Vi tutade igen och bron gick upp och vi drog oss sakta sakta och segade oss genom brohålet. Efter en stund sa grabbarna att det här kan vi ju inte hålla på med så de krokade av och seglade i stället. Det gick fortare. Vi kom hem igen så småningom. En gång när vi skulle till Sandhamn med Laban så kom Bengt Melins hustru och alla barnen ner till Bergvik. Alla var snyggt klädda i vita midsommarkläder. Jag går ner i maskin och sätter fart på kulan. "Ja nu är kulan röd, nu far vi" sa vi. Vi drog i gång maskinen, POOF sa det och ett stort rökmoln kom ut ur avgasröret och alla tittade på varandra. De var alldeles svartprickiga. Vi kom till Sandhamn i alla fall. Det var historien om Laban. En annan minnesvärd starbåtssegling vill jag gärna berätta om. Det var 1951 tror jag. Sune Carlsson har ju varit med mig sen han hade bahytt på sig. Jag har sett Sune när han låg i barnvagn. Jag sa åt Sune att nu åker vi iväg och seglar Stare i Kieler Woche. Jag hade sett i tidningen Star Light att det gick en segling där nere. Vi fick tag i ett gammalt chassi från en pickup, som vi skalade bort och sen byggde vi ställning på den och ställde staren på den. Vi hade en pickup som dragbil också, en gammal cheva Osterman, som gått på Bromma flygfält. Vi byggde en hytt på flaket och där fick Sune och hans unga fästmö kampera. Jag och min hustru körde. Det fanns inte kula och koppling på den tiden utan det var krok och ögla. När vi startade från Sumpan sa folk att detta skulle aldrig gå. Såvitt jag vet hade ingen starbåt gått landvägen till Tyskland tidigare. När vi kom till Tranebergsbron hade vi en gång varit uppe i 40 km/tim. När vi kom till Södertälje hade vi stannat en gång, för vi kände att bilen svajade. Det slog i kulan mellan dragbilen och trailern. "Va fan ska vi göra nu då?" Vi hade i alla fall såg och yxa med oss, så vi gick ut i skogen och sågade av några småbjörkar, spetsade till den och drev ner dem mellan krok och öga. Det höll ungefär 10 mil. Vi var nästan i Nyköping. Av igen och i med ny knubbe. Vi hade att göra i 3-4 dagar. Vi hade tält med oss och tältade på vägrenarna i Danmark. Det tyckte inte vi var något äventyrligt. Sune hade sitt tält och jag hade mitt. Vi drog vidare och kom till Kiel. Seglarna där var en annan sorts folk, nästan lite överklass. Vi tältade förstås även här. De tittade på oss undrade väl va vi var för slags taikonfolk. De fick de snart se för vi blev bästa utländska deltagare på Kieler Woche och jag tror att vi kom totalt trea. Hela den resan var mycket minnesrik och vad tror du Börje, hade någon före oss gjort den resan med båt landvägen. Det trodde inte Börje. Börje: Det var roligt att lyssna till de här historerna. Mycket roligt och äventyrligt var det tydligen. Starbåtssegingen fortsatte med mycket intensiva perioder. Första gången vi träffade ordentlig med seglare från västkusten var 1953 på SM i Nynäshamn, och då kom Pelle Pettersson för första gången. De hade byggt en trailer i Göteborg som de körde upp båten på, men i Nynäshamn fanns ingen kran. De visste inte hur de skulle få båtarna i sjön. De körde ner trailern i vattnet, gubbarna gick i 5 man på varje sida och satte axlarna till och lyfte av båtarna i vattnet ifrån trailern. Tre båtar hämtade göteborgarna på detta sätt och sjösatte i Nynäshamn och var sen med och seglade. Det gick non stop. Samme chaufför körde fram och tillbaka. Det tog 30 timmar för det här gänget och så började seglingarna dan därpå. Det var inte riktigt som det är numera utan helt andra förhållanden. På den tiden seglade man ju också till kappseglingarna. Mitt första SM var också i Nynäshamn 1957. Jag seglade till Nynäshamn och tog tåget hem med segelsäckarna och inför seglingarna packade jag vad jag behövde i en ryggsäck och lastade segelsäckarna på min moppe. Jag hade en Cryler moped och så körde jag med alltihop till Nynäs. Det är 8 mil nånting. Det tog förstås lång tid. Jag tror att medelfarten låg på 17 km/tim ungefär med det ekipaget. Och så skulle man bo någonstans. Jag bodde i Starbåten. Jag hade en gummimadrass för durkarna hade ju tagits bort för att det skulle bli så lätt som möjligt. Spanten stack ju upp och det gick hål på gummimadrassen naturligtvis, så jag sjönk ner mellan spanten, vaknade och blåste upp madrassen igen. Jag hittade inte läckan och sjönk ner igen och pumpade igen. Det var lite skillnad mellan då och nu, jag brukar tänkta på det ibland. Nisse: Jag vill gärna skjuta in lite här. Jag har också legat i en Stare. Jag och Anders Ansar seglade i Finland. Det var en Stare med självlänsar och vi kampade i den. En natt kom vi åt den och vi flöt alltså upp under däcket innan vi vaknade upp. Vi hade nämligen bedövat oss kvällen innan. Så kan det vara att bo i en Stare. Börje: Det seglades i alla fall till och från kappseglingarna på ett helt annat sätt än nu. Nu är det nätt och jämt de seglar in i hamn utan det skall bogseras. Jag kom ut till KSSS för några år sedan och då satt ett gäng grabbar och tjejer på byggan. Det var fint väder, solen sken och det blåste en härlig bris, så jag frågade varför de inte var ute och seglade. "Nej vi har ingen tränare" blev svaret. "Va fan, kan ni inte segla då?" Paul Elvström blev jag mycket god vän med under åren när han började segla starbåt och vi bodde under Kieler Woche i många år i samma hus. Det var högtidsstunder när Paul började berätta om sina äventyr som seglare, så man ville inte ens gå ut på galej nästan. Bl.a. berättade han om sitt bästa år i segling."Det var 1950 eller 1951. Min sämsta segling var när jag slog tvåan med två och en halv minut. Det var den sämsta seglingen det året." Han vann alltså samtliga starter med över 2½ minut. En annan gång sa han: "Alla skulle ju jaga mig på olympiaden och la sig på mig vid starten och hade sig, när jag seglade finnjolle. Så blåste det som fan under en segling och jag såg hur de skockades och tittade efter mig och skulle på mig. Jag ska lura de rackarna". Han hade sett att det var läfördel men han låg ändå uppe vid lovartsmärket. Två minuter före start gick han över linjen och satte jollen i planing och planade ner till läflaggen och dök in under linjen och stack ut och gänget låg kvar där uppe. Såna tricks kunde ett sådan fenomen tillåta sig när de jagade honom. Men det var ju förstås en gudabenådad seglare. Jag tror att han är den främste någonsin. En gång skulle han segla 5o5 på ett VM i Australien. På vägen ner fick hans danske gast besked att hans pappa hade avlidit, så han vände på flygplatsen. Då stod Paul där utan gast, men han hade lärt känna en annan dansk kille på vägen ner, som han frågade om han kunde segla. Jovisst, det kunde han ju. Paul frågade om han ville segla 5o5 med honom och det gick han med på. De satte igång och började träna men det dröjde inte länge förrän Paul såg att den där killen hade inte så mycket att komma med när det gällde segling, men det var ju inte mycket att göra åt det nu. Normalt sett står ju gasten i trapets och rorsman sitter på sidan och styr som ni vet, men Paul fixade till det så att han själv stod i trapetsen och gasten, som inte var så händig med rörelserna, han fick sköta skot och fock nere i båten i stället. Naturligtvis ledde Paul inför sista seglingen med den här konstellationen. Det blåste som fan under sista seglingen och i en stagvändning fick han inte loss focken utan båten välte och gasten hade ganska tjocka glasögon på sig, som han tappade och där satt de omkullvräkta i det här vädret och killen hittade inte sina glasögon. De hade ett helsike att få upp båten, men lyckades så småningom och seglade i mål som tionde eller tolfte båt och förlorade VM:et med en poäng. Det är också en sån där händelse som jag tycker är ganska fantastisk, att han kom ner och ställde sig själv i trapets och tog nästan hem VM:et. En annan gång seglade vi i Kiel. Det blåste som skjortan särskilt i sista seglingen. Det var c:a 40 startande båtar. På sista länsen blåste det som sjutton. Vi låg väl tia eller elva jag och Göran Tell, som jag seglade ihop med under många år. Göran sa: "vad är det som händer, titta inte." En båt tappade masten åt det hållet, en tappade masten åt andra hållet och två båtar sjönk. Rätt som det var låg vi trea utan att ha seglat om någon båt! På sista kryssen tror man att det blåste 25 m/sek. Det är mycket vind för en starbåt särskilt när man seglar utomskärs. Sista kryssen var som normalt 2½ - 3 distans eller så tog nästan en timme för det gick djävligt sakta, men vi matade på sakta och bakom oss låg bröderna Tallberg. När vi kom upp på en styrbordshals mot linjen så nådde vi inte läflaggan utan det krävdes en stagvändning. Den där stagvändningen gällde ju att göra så pass hyggligt att vi klarade den där styrbordshalsen som kom och nådde linjen. Ni förstår situationen? Men det blåste så mycket så vi fick fan inte över båten. Det dröjde 3 - 4 försök innan vi lyckades och naturligtvis gick den där djäkla Tallberg förbi oss och vann seglingen. Av de 40 båtar som startade, var det nio som gick i mål, resten bröt av olika anledningar, master som bröts och båtar som sjönk. Nionde båt i mål var Paul Elvström och när han kom in undrade jag hur han hade kunnat klara sig. Ett undervant hade gått av och han hade klättrat upp i masten i det där vädret, stuckit hål i seglet och surrat en tamp mellan yttervantet och masten på det här viset och dragit till och hade med fladdrande segel tagit sig i mål ungefär en timme efter sista båt, men han skulle fan i mej i mål i alla fall. Det tycker jag hedrar en sådan kämpe som Paul Elvström att han inte ger sig. Senast jag såg honom var på olympiaden, 1988 tror jag det var. Eller om det var 1984. Då seglade han Tornado med sin dotter Trine. Paul var en 60 års karl, som seglade mot ungdomarna. Han blev fjärde båt i det getingbo, som var i Tornadoklassen. Det säger allt om vilket fenomen Paul var. OK, det var lite utvikningar. Är det någon som vill fråga något? Runemo: "Man kan kanske tala om att Paul ska skaffa sig en ny båt, som håller på att byggas nu, så han kommer tillbaka igen" Nisse: Jo,när du pratar om Elvström, så råkade jag vara i Östtyskland en gång 1972-73 och satte upp en fabrik där i det forna kommunisttyskland. Det man kunde roa sig med på kvällarna om man inte hade annat för sig, var att bada bastu på ett av de svenskbyggda lyxhotellen. Det blev ju en samling av olika nationaliteter, som satt där i bastun. Jag satt och snackade med en annan svensk kille och då han hörde att jag var intresserad av segling, säger han: "Den enda djävla seglaren jag vet det är den där dansken vad han nu heter. Du menar Paul Elvström, säger jag. Ja han som är så djävla bra." Uppe på tredje soffan i bastun sitter en skäggig gubbe "Ja, det är jag det" säger han. Sen satt Paul och jag uppe i baren och snackade segling. Han var där för att sälja segel och utrustning till östtyskarna inför olympiaden. Claes G-son: När slutade ni segla med trästarar? När började ni med plast? Börje: Jag har fortfarande en trästare kvar, som jag seglar med. Den är byggd 1969. Den är i ganska skaplig kondition. Claes G-son säger något om starbåtens skrov. Börje: Det var så att starbåten hade toleranser. På en standardritning fick det variera en tum åt varje håll. Då byggde man smala vattenkroppar och la ut dem på bredden i fören och aktern så att man fick så raka linjer som möjligt. De där sprången som var på starbåtarna förr, de drogs ner så de var ganska platta. Sidorna kunde man vinkla lite grand också och de gjordes ganska raka. Så småningom fick man fram ett idealmått så att i stort sett ser starbåtarna likadana ut i dag. Från början var det väldiga träskor som gungade fram på havet. Lasse hade en båt som hette "Kristin" 1817, som var ett finnbygge, som såg så ut ungefär, men den gick fint den också. Lasse håller med. Toleranserna tilläts för från början var starbåten tänkt som en amatörbyggd båt och då ville man inte ha för snäva toleranser, för att man hemma i sin källare skulle kunna bygga en starbåt. (Classe Gustafsson berättar om toleranserna på M-båten, men det är svårt att uppfatta detaljerna på bandet) Börje: De första båtarna byggdes utan hänsyn till toleranserna. Den första som utnyttjade dem tror jag var Oskar Plym eller vad säger du Lasse? Lasse: Det var det säkert Börje: Oskar Plym var en gudabenådad seglare. Han och Arvid Laurin är två legendariska skickliga seglingskonstnärer från den tiden. Oskar var den första som började göra böjliga master och böjliga bommar. Han skotade ner sitt segel, så han kom själv inte under, ner i sittbrunnen. Han gjorde egna konstruktioner, egna beslag och flexibla master. Han var långt före sin tid Oskar Plym. Det var på 40-talet. August Plym på Neglinge hade tre söner Bengt, som tog över varvet, men som dog väldigt tidigt, Oskar och Gustaf. Gustaf var havskappseglare och ledare i havskappseglingsorganisationen och i Seglarförbundet. Han var också konstruktör av havskryssare. Hans berömda båt hette Elseli (?) IV, som han deltog i Fastnet race med flera gånger. Oskar Plym hittade på plastmasten. Han hade en verkstad i Säter och i Åkersberga, där han tillverkade plastmaster. Tyvärr fick masterna ett dåligt rykte, för masterna tillverkades inte hantverksmässigt rätt. Var tillverkningen inte rätt gjord, gick masterna av plus att beslagens infästning var komplicerad liksom på kolfibermasten i dag. Oskar hade patent på detta. De första Fingalbåtarna hade plastmast. August byggde BEA Per Thelander: August Plym var känd för att vara väldigt noggrann, gjorde mycket välgjorda båtar Börje: Starbåten kom in som OS-klass första gången 1932 i Los Angeles. Sveriges första starbåtar kom 1931. Det var Åkerlund, som beställde 4 st från Frankrike. (Namn på 4 st franska båtar som M inte kan stava till) Lasse Berg och hans bror köpte en. (Byte av band) ...så skickade man över en gast till honom som hette Dan Sunden Kullberg, som hade börjat segla starbåt och de vann en silvermedalj 1932. Det var den första olympiaden 1932. 1936 blev Arvid Laurin uttagen att segla starbåt för Sverige och tog också medalj i Kiel med tyskarna och amerikanarna i täten. 1948 var Bengt Melin med och kom tia och då var Lasse med som reserv. 1952 var det också Bengt Melin som var med i Helsingfors och kom sjua med sin Lotta IV 1798. Den som revolutionerade svensk starbåtssegling var Pelle Pettersson kan man säga. Också han en gudabenådad seglare nästan i klass med Paul Elfström. Jag tycker han tillhör de stora i världen. Han ritade sin båt själv, den byggdes hos Hjalmar Johansson i Långedrag och han tog en bronsmedalj 1964 i Tokyo. Nästa gång han var uppe och ryckte var 1972 och då tog han en silvermedalj. Det var ganska festligt, för då kom det hit en australiensare, som hette David Forbes. En jädra trevlig kille, men han hade en båt med sig från Australien, som inte var nåt vidare - mjuk och eländig. Han frågade Pelle om inte han kunde hjälpa honom att skaffa en starbåt, för kan skulle vara med på olympiaden. Jovisst, Pelle ställde upp och skaffade honom en schweizisk starbåt. Ja, vad hände - jo den där Forbes gick ju och vann guldmedaljen! Och Pelle tog silver. "Förmodligen var detta det dummaste man har gjort" tyckte Pelle. Men sån är Pelle, snäll och hjälpsam, Runemo: Det har väl hänt en hel del på sista tiden. När Hans (Wallen) och dom var i Argentina och Brasilien och seglade VM, så upptäckte de att sydamerikanarna seglade alldeles för fort på länsarna, så köper man en ny båt och tar en silvermedalj. Börje: Inte riktigt så. 1979 försvann starbåten ur OS-programmet. Då var den för gammal. Då tillkom Tempest, som var med redan 1972. 1976 tog John Albrechtsson och Ingvar Hansson guld i Tempest. Sen kom starbåten tillbaka 1980, när vi seglade i Tallinn. Den höll sig kvar 1984, 88, 92 och 96. 1996 tog Hans Wallen och Bobby Lohse en silvermedalj. De kom fyra 92 och 88 kom Mats Johansson fyra. Vi har en god tradition och Kent Carlsson kom femma 84, så vi har alltid varit med och ryckt i starbåt. Det är klart att det är bittert och en näsa för svensk segling att man inte lyckats behålla starbåten olympisk, för nu finns det ingen kölbåt kvar för fleet race i olympiaden. Soling är ju en match racingbåt, där de sex första platserna avgörs genom match racing. Det är en beklaglig situation, när man har nio jollar/brädor och en match race. Det är brädor och jollar som gäller i dag på OS. Kölbåtsseglingen är i dag avstängd från OS. Det är ändå hälften av all segling i världen som försiggår i kölbåtar skulle jag gissa. Det känns lite bittert. Men vi får se. Det kanske blir nya tongångar och starbåtarna kommer igen. Publikröst: vet man i dag hur starbåtarna kommer att se ut? Börje: Ja, det kan man nog säga. De är väldigt lika i dag. Det är Lilja och Polly och Mader och Carlssonstarar och det är lite olika typer som är likvärdiga. Viktfördelningen kan skilja och hårdheten i skroven. Viktfördelning på besättningen är också viktig. En regeländring är på gång. En av starbåtens svarheter, om man nu ska snacka starbåt en stund, är att man är så beroende av en tung gast. Läser man listan på starbåtsgastarnas vikt på OS 96, så låg medelvikten på c:a 112 kg. Hans Wallens gast Bobby Lohse, vägde 122 kg. Det går inte att vinna ett OS om man har en gast som väger under 100 kg. Man hänger inte med på de hårda tuffa kryssarna. Han får inte heller väga för mycket. Paul Cayard, som är en oerhört begåvad seglare, han har ju representerat både Amerika och Italien i Americas Cup och är också starbåtsseglare, kom till OS-uttagningarna i Amerika. Han väger själv drygt 100 och hade en gast som vägde drygt 128 kg. Nästan 230 kg tillsammans vägde de. När det blåste, såg de inte numret i seglet bakåt på nästa gubbe. De låg så djäkla långt före så de ledde efter 5 - 7 seglingar överlägset. Sen blev det lättvind i några seglingar och då var han ju nere på 8-10-12. Det var i och för sig ganska skönt. Torben Grell, som vann OS är en sån där fantastisk undanvindseglare, som kan ta 100-150 m på en undanvindssegling. Han är från Brasilien och det var hos honom Hans och Bobby gick i skola för att hitta rätt stuk på undanvindarna. Båtarna går väldigt lika på kryssen men på undanvinden kan avgörandet ske, trots att man inte har spinnaker. Det beror på hur man lutar och hur vågorna tas. Runemo: Jörgen Sundelin gjorde en bra insats som tränare där. Publikröst: Vi har pratat mycket skrov. Hur har köl och roder förändrats? Börje: Rodret har inte förändrats så mycket med kölen har under årens lopp genomgått olika förändringar bl.a. har Chalmers i Göteborg gjort ett pionjärarbete när det gäller att utforma kölarna på rätt sätt genom vindtunnelprover mm. De svenska kölarna var under en period väldigt långt framme. Jag tror att det fortfarande är det konceptet som gäller än i dag i världen, som Lasse Larsson på Chalmers tog fram för 10 år sedan. Jaha, klockan är snart 9 ..... Lasse: Ett par starbåtsgrejer till. Börje känner du till att Arvid Laurin gjorde en anordning för mastliket. Han flyttade storsegelliket till läsidan på masten, men jag vet inte hur det sedan utföll. Man uppmärksammade att när han slog, så fladdrade seglet och det skramlade i riggen. Börje: Jo han förstod ju att det gällde att få läsidan så rak som möjligt från masten mot seglet så han hade en skena som gick på tvären, som åkte ner på läsidan. Laurin var ju en föregångare på mycket tekniska saker på båtarna, men det blev förbjudet. Man sa att det går inte att ha tvärgående skenor på masterna i framtiden. Det blev stopp för det i reglerna och inte bara i den regeln utan genomgående stoppades Laurins ide. Nisse: Det gagnar ju inte klassen heller. Jag kommer ihåg en konstruktör som hette Hjort som seglade E-låda. Han hade läst om ändeffekter (?). Han hade satt på en plywoodskiva på bommen på E-lådan som var så här djävla stor tvärsöver och kan körde med detta en segling och jag frågade hur bra det var. "Det var ett helvete att slå" sa han "för man blev halshuggen varje gång". Börje: Jo, men starbåtsseglare finns det faktiskt en bra bit upp i åldern (Börje 61). Man håller på och tittar över viktbestämmelserna gällande förhållandet rorsmans och gastens vikter. Vi seglade ett SM i Varberg för några år sedan och Sune var med. Han brukar hitta sina gastar sista dan på bryggan ungefär. Han har en framförhållning på 10 minuter eller en kvart. "Vilken gast ska du ha Sune" frågade vi. Senare kom Sune ner på byggan med en riktig luffare på 120 kg ungefär. "Vad har hänt Sune?" Han hade hittat den här killens farsa Patrik Wennerström, som berättat att han hade en grabb som skulle börja segla starbåt. "Han kan väl segla med mig" sa Sune och sen hade de tränat dessutom, vilket Sune inte gjort på 40 år. Han har bara kappseglat och varit djälvigt duktig, trevlig, bussig och kul. Nu hade han köpt ett nytt Sobstadsegel och fått låna en båt av Leffe (Sunes son), som var väldigt fin. en Lilja 7312, en riktig kanonbåt. De kom ut på havet utanför Varberg och det blåste ordentligt en 10-12 meter och det visade sig att den där killen orkade inte komma upp så fort från kanten. Han drog iväg åt ett håll och det var naturligtvis åt rätt håll. Så småningom vid slutet av regattan måste Hans Wallen och Mats Johansson börja bevaka den där djävla Sune Carlsson och det mottog han mycket ärofullt att de där lirarna slog på honom. "Plötsligt är man uppe i smöret igen" sa Sune. Han kom femma på detta SM med den där killen, de nya seglen och den fina 7312. Publikröst: I Marstrand finns det faktiskt något som heter Starbåtsbiff på restaurangen. Det gick något VM där och amerikanarna kom med sina stora starbåtsgastar och de blev ju serverade den vanliga restaurangstorleken på biffar, men de undrade vad det var för en liten köttbit, så på så sätt utökades storlekssortimentet. Börje: Apropå Marstrand så finns det fler roliga historier. Vi hade seglat 6:a där en gång ett gäng killar. Det gick inge vidare. Vi hade fått rätt mycket på nöten av göteborgarna. Det var inte så ovanligt, men när vi gick hem sen var vi lite på deppen. Vi ställde oss i korvkön. Lennart Nylinder (Nyllet), som är en slagfärdig man, var med. Det blev en lång kö bakom oss på natten. När Nyllet kom fram till luckan sa han "Hur många slangar har du kvar?" Det var revanschen för att vi hade fått stryk. Runemo: ska vi tacka för i kväll då. Med en stor applåd tackar vi de medverkande. klapp - klapp - klapp
Maivor Bergau |
